Foto Sofie Bergkvist

När jag gick i 9an var min högsta dröm en amerikansk Rickenbacker gitarr , som mina hjältar Pete Townshend, Paul Weller, John Lennon m.fl. hade.

Men att hitta en sådan i Staffanstorp i början av 80-talet var bara att glömma, så jag fick vackert ta och bygga mig en. Jag minns att träslöjdsläraren levde upp rejält inför projektet (han var väl trött på alla skärbrädor och smörknivar kantänka) och var ovanligt engagerad. Den byggdes enligt alla träslöjdskonstens regler av plywood och björk, och limmades med trälim blandat med sågspån.

Sladduttaget kom från en ärtburk. Foto: Sofie Bergkvist

Mickar, stall, strängfäste och sådant köpte jagbilligt i en liten affär i Gamla Stan, som hette Dragspelsimporten. Mickarna -Schaller- kostade 60 spänn styck. Plektrumskyddet är vanlig genomskinlig plast som jag sprejade med guld och sladduttaget är fäst vid en bit plåt från en ärtburk. Den tenderade att lossna när man skulle sätta i sladden och trycktes då in i gitarren, vilket är lagom störigt när man står på scen.

Jag har använt den mycket genom åren (trots sin märkliga look och trots att den är extremt trälig att spela på) för den låter bra. Inte rent och klingande som en Rickenbacker 12a, utan snarare kort, starkt och ilsket, som en sniken Burns kanske. På The Girls första singel, I Beg Your Pardon låter den grymt! Och jag höjde min 2a till en 4a i slöjd den terminen.

Ola Främby